Vid pennan Lennart Forsmark

Medresenär Jesper Bremme

Måndag em. flyger vi till Lissabon för att provflyga ett amfibieflygplan som heter SeaMax. Förväntningarna på resan är stora och vi ser fram emot ett par soliga dagar med mycket flygning.

Cascais ligger ca 25km utanför Lissabon precis vid kusten där Pelicano (Europadistributör av SeaMax) håller till. Joaquim, en av herrarna på Pelicano, mötte oss på Lissabons flygplats och tog oss till hotellet som de hade bokat. När vi kom fram fick Jesper och jag en mindre chock. Hotellet såg mycket exklusivt ut och jag som hade bett om två rum…. Som tur var, så var det lågsäsong och priser därefter.

På tisdag var det dags att åka till Pelicano. Vid kl. 10.00 (Portugisisk morgon) kom Joaquim och hämtade oss så att vi inte skulle köra fel.

 Pelicano ligger på flygplatsen Tires som är en frekvent trafikerad flygplats av både business jet, stora helikoptrar och små UL. Allt kontrollerat av tornet som krävde transponder mode C av alla. Just detta ledde till att det inte blev någon flygning alls på tisdagen. Någon tekniker hade virrat ihop inkopplingen av radio och transponder så det tog hela dagen innan de hade löst problemet.

Tisdagen blev således en lång dag men gav oss tillfälle att krypa omkring och fotografera planet i alla tänkbara vinklar och skrymslen. Planet är smart med små yttermått men rymlig inuti.

 SeaMax är konstruerad av Miguel Rosario som totalt har designat inte mindre än 22 flygplan. Det märks! allting är väl uttänkt. Skrovet har designats med hjälp av en båtkonstruktör. Hela kroppen är av kompositmaterial och i ett stycke. Landningsstället drivs av ett elektriskt ställdon. Stället är ledat i skrovets nederkant och fälls uppåt in i skrovsidorna. Noshjulet är frisnurrande och drivs av samma ställdon med hjälp av vajrar. Vattenroder finns infällt i sidorodret och manövreras med hjälp av vajrar. Konventionell vinge med differentierade skevroder och elektriskt driven spaltklaff, stabilator med tungroder och elektrisk trim.

 Pelicano ägs till stor del av ett företag som heter Omni och det var i deras lokaler SeaMax stod. Hangarerna var fyllda av stora turbinhelikoptrar, div. en och tvåmotoriga plan samt en Learjet. Dessutom opererade de en Falcon, två SAAB 2000 samt 2 st brandbekämpningsamfibier typ Bombardier med stjärnmotorer!

Omni är dessutom delägare i AirMax, det Brasilianska företaget som producerar SeaMax.

 Tisdag kväll åkte vi ut och käkade på egen hand. Jesper hade nyligen varit i Lissabon och fick vara guide. Vi åkte till ”Dockas” ett område nere i hamnen som hade gått om restauranger barer mm. Vi hamnade på en Italiensk restaurang som serverade mycket bra mat.

 På Onsdag förmiddag åkte vi till Cascais en närbelägen by där vi strosade runt och hade det allmänt trevligt. Vi hade kommit överrens med Pelicano att de skulle ringa när allt var klart för provflygning (en dag i en kall hangar fick räcka…). Vid lunch klarade vi inte av att vänta längre, vi ringde Antonio som skulle var dagens pilot. Han svarade att han var i luften så vi satte full fart mot flygplatsen. När vi kom dit verkade allt fungera som det skulle och vi var ivriga att komma upp i luften. Då frågar Antonio om vi ville se på bilder… Sydländsk mentalitet är lite annorlunda. De tror hela tiden att det är gott om tid tills den helt plötsligt är slut. Med andra ord, skippa bilderna, kom så flyger vi!

 Jag klev in i planet, vilket är väldigt smidigt eftersom huven i öppet läge inte är i vägen samt att spaken är mittmonterad vilket lämnar hela golvet fritt. Sätena är mycket bekväma och inredningen ger en känsla av att sitta i en biz-jet snarare än ett UL-flygplan! Jag stänger den välvda huven som sluter tätt och fint.

Det saknas parkeringsbroms vilket gör att man får hålla ner tåspetsbromsarna medan man startar motorn, en Rotax 912S (100hp). När motorn har startat och allt verkar ok ropar vi på tornet, Tires är en stor flygplats. Vi får taxiinstruktioner och styr enligt instruktion. Noshjulet är frisvängande och styrning i låg fart sker med bromsarna. Det är 3 flygplan före så vi har gott om tid innan start.

Vi ställer upp och drar på. 100hp i ett litet plan ger alltid en härlig acceleration och vi har snart lättat. In med stället, minska klaffuttag och vi stiger med ca 70kt. När vi nått marschhöjd ökar vi farten och minskar klaffen till minus 5. Med aktuell propellerinställning ligger marschfarten på ca 95kt.

Solen skiner och det är en underbar dag. Vi flyger ut över havet förbi Lissabon och styr mot en liten sjö. 

På vägen dit provar jag flygplanets manöverförmåga och det är en härlig harmoni i rodren. Pga. den skjutande propellern så är planet lite känsligt på sidorodret men man vänjer sig fort. Den mittmonterade spaken sitter framför ett armstöd och även på sidorna av planet bakom gasreglaget finns det armstöd. Kabinen är hela 1,2m bred och sikten är otroligt bra. Man sitter helt underbart! Det känns som hemma i bästa fåtöljen fast med bättre utsikt.

När vi närmar oss vår sjö minskar vi farten och tar successivt ut mer klaff. Klaffen är mycket effektiv och max klaff behöver man bara använda om man skall landa kort.

SeaMax är en flygande båt och skall helst landas som en sådan dvs. mer plant än ett vanligt pontonplan. Planet är lättlandat och kan även landas mer utstallat som ett konventionellt plan. Efter 5-6 studs och gå stannar jag på vattnet och åker sportbåt. Sidorodret är effektivt och vi kan göra branta svängar på vattnet som skulle göra pontonflygare gröna av avund. Efter detta provar jag att taxa i deplacerande läge och använder det inbyggda vattenrodret. I den svaga vind som råder är det inga problem att svänga varvet runt.

Vid pådrag från deplacerande läge har man spaken fullt bakåt. Trots bleke och tung last så kommer man upp på steget väldigt fort. Väl uppe så lättar man nästan på en gång. Snacka om kraft!

 Vi fortsatte med div. övningar och satte sen kurs mot Tires. Vi blev nr. 3 på final och jag tror vi hade 2 eller 3 plan efter oss. Snacka om trafik. Vi minskade klaff från negativ men behöll neutral tills vi låg på kort final för att hålla tempot med de andra kärrorna. Innan landning måste man komma ihåg att fälla ut hjulen. Kontrollen till detta sitter bekvämt på en mittkonsol i taket och indikeringen med 3 gröna lampor visar att hjulen är ute. Sättningen var helt odramatisk och vi taxar tillbaks till Omni.

På kvällen gick vi till en trevlig restaurang där vi blev serverade de mest fantastiska anrättningar. Vi beställde Portvin och fick en mycket underhållande lektion i Portvinets historia. En restaurang vi varmt rekommenderar!

 Torsdag morgon kom vi snabbt iväg. Vi skulle flyga till ett litet fält ca 1h flygning inåt landet. Jag flög Seamax och Jesper fick flyga med en Cappa (tror jag).

När vi närmade oss fältet såg vi att det låg precis vid en liten sjö. Vi beslöt att göra några studsar på sjön innan vi landade på fältet. Vinden var betydligt kraftigare nu och det gick ganska stora vågor på sjön. När vi satte planet så studsade och slog det lite, men SeaMax fungerade bra även i lite tuffare förhållande. Jag stannade och provade på nytt lite taxning i deplacerat läge. Med vinden som brallade i ville planet gärna flöjla upp i vind trots vattenrodret. Men med lite gaspådrag gick det bra.

Upp med rodret så låg vi strax rätt i vinden igen. Full gas och vågorna sköljde över huven. Tur att den var tät! Strax kom vi upp på steget och vattnet försvann. Spaken bakåt och vips så var vi i luften igen. Precis bredvid sjön låg fältet. De andra hade redan landat och väntade otåligt. Medvinden flög vi på ca 400ft så allt gick väldigt fort. Upp med nosen, ner med farten, ut med stället, ta ut klaff, håll farten. Puh man känner sig som nybörjare igen! Min första inflygning var rena katastrofen så jag var tvungen att göra några starter och landningar till för att få in känslan. Strax gick det riktigt bra. Knepet är att dyka för att hålla farten då man har full klaff. De bromsar så mycket att utflytningen blir väldigt kort. Jag tror inte vi använde mer än 200m.

Fältet var privat och ägdes av en entusiast som hade flera flygplan i sin hangar. Eget klubbhus, restaurang och hotell låg en liten bit bort. Både land och sjö, vad kan mer begära som amfibieflygare?

                                                        Tillbaka